Huvudpersoner: Stina, Mattias (lillebror till Stina)

Följande är ur polkagris.nu, ett alternativ till wikipedia:

Trälarnas framtid är åttonde och sista delen av Sven Wernströms romanserie om unga trälar och arbetare i Norrköping under 1000-år. Det är nu slutet av 1970-talet (nutid när boken skrevs). Tonåringen Stina och hennes plast-brorsa Mattis är huvudpersoner med den nu 102 åriga kommunisten Emil (från Trälarnas fruktan och Trälarnas vapen ) och den unga vänsteraktivisten Jenny som betydande bipersoner. Mattis driver omkring, skolkar, snattar och gillar moppar medan Stina drar sig bort från raggargänget mot den politiska aktivismen. En stor del av boken rör sig kring indoktroneringen i skolan… Trälarnas framtid är tänkvärd och innehåller intressanta passager och tankar (framförallt om skolan) men är även full av USA-imperialism, kritik av serietidningar (också USA-imperialism), givna klass-ståndpunkter (arbetaren borde visst instinktivt vara motståndare mot en ny tv-satelit som ska ta den amerikanska (USA-imperialistiska) våldskulturen in i arbetarhemmen). Språket är också aningen fattigare än i tidigare böcker i serien (jag räknade inte hur många gånger ”de älskade så länge han orkade”).

Trälarnas framtid är lättläst och välskriven, men inte värd att göra en hel analys på. Här gör jag några nedslag i boken apropå Wernströms sjutton återkommande punkter.

En f.d. elev, huvudpersonen Stina, besöker sin förra lärarinna. De talar ut om hur illa det är i världen och skolan (check: punkt 2 och 11: allt är dåligt samt kritik mot skolan, även s 109,153), och lärarinnan säger på fyllan (check punkt 6: alkohol=problem) med gråt i rösten

”Jag träffar aldrig ett barn som tror på nån framtid!” (158)

Wernström till och med kursiverar det för att banka in det i läsaren, samt plussar med ett utropstecken. (check: punkt 2: allt är dåligt). Lustigt hur det har gått trettiofem år sedan detta skrevs, och ändå har Sverige överlevt. Trots att inga unga sedan sjuttiotalet trott på någon framtid. LOL är väl lämpligt att skriva här.

Det förekommer en del vanlig, naturlig sex: 59, 123, 151 (check punkt 5: sexualfixering). Men naturligtvis kan inte Wernström skriva en bok utan sexualiserat våld: 151,171. Och precis som i all vänster fram till 70-talet, stora delar av vänstern fram till 80-talet, och praktiskt taget ingen vänster efter 90-talet: homofobi 151

Samt givetvis olämplig sex. På sid 134 står om hur 16-åriga flickor på gymnasiet ligger med sina vänsterinriktade lärare, vilket får Wernström att framstå som en gamma gubbsjuk gubbe. Wernström brister i omdöme när han anser att det är självklart att elever, ibland så unga som tretton år, mycket väl kan ha sexuella relationer med sina lärare. Detta framkommer i flera episoder som känns mycket obekväma:

”Inte kunde väl lärare vara helt opåverkade av att dagligen umgås med unga människor? Nog fanns det väl något erotiskt i det?” (143)

När den kvinnliga f.d. eleven besöker sin förra lärarinna, är hon lite på snusen (check: punkt 6, alkohol dåligt), och hon

”lyfte blicken och tittade på Stina och sa:
-Så synd att du inte är pojke, Det skulle jag behövt. Jag blir så tänd av intelligenta samtal. Med pojkar alltså, jag är sån” (157)

Punkt 7 i Wernströms återkommande lista är ”Löjliga namn och smeknamn”, och det får vi en del av apropå lärarkåren: Popaj, svenskläraren 111; Hoppan, religionslärare 128; Berra bokmal, bibliotekarie 188 (check punkt 7: löjliga namn)

Totalt ur något sammanhang; bara kommer upp; som gubben i lådan; får vi gnäll mot USA (check punkt 8: antiamerikanism) sida 148. Återkommer på s 152, 200, 248, 253, 265, 269. Det riktigt otäcka sker på sidan 200 där Wernström bokstavligt talat vältrar sig i sadistisk njutning över gisslandramat i Teheran. Oskyldiga hjälplösa människor tagna som gisslan under dödshot av en hoper galna fanatiker som kidnappat dem. Deras högsta höns ayatolla Khomeini sitter dessutom i statsledningen. Wernström frossar i skadeglädje och visar en psykotisk likgiltighet för de stackars hjälplösa offren och deras familjer:

”Stina kände en stilla glädje över att för en gångs skull se USA:s regering maktlös. Samma glädje som miljarder människor i världen kände just då” (200)

En sak som tidigt dök upp i Wernströms böcker är invandringskritik 55,57. Ovanligt för en vänsterförfattare, och det har stegrat med åren. Wernströms böcker från 10-talet är överfyllda med invandringskritik och hävdandet av svenska normer. Idag anser många inom vänstern att hans blogg bör bojkottas pga detta; han kallas ”SD-troll”.

Slutligen innehåller s 181 den kanske mest avslöjande kommentaren Wernström någonsin skrivit, min fetstil:

”Kärnkraften var tidens viktigaste fråga. Den trängde sig på från alla håll och tvingade allt fler att ta ställning.
För Stina var det inte svårt. Kravet på kärnkraft kom uppifrån. Stora företag hade intresse av att bygga kärnkraftverk för att tjäna pengar. Alltså var vanliga människors intresse det motsatta. Bort med kärnkraften!”

Man vet inte om man skall skratta eller gråta. Som i en sandlåda, ”jag vill inte leka i sandlådan för Pelle kom med förslaget”. Wernström är en gubbe på 55 som skall fylla sju.