Mordet är en konspiratorisk bok om Palmemordet i form av en skröna om ett presidentmord i ett fiktivt Sydamerikanskt land. Den officiella förklaringen om kurdspår eller Krister Petterson räcker inte för Wernström som har en stark dragning till konspirationsteorier (Om konsten att… s32; Bästa Sverige, s21, 29ff). En som gärna hänvisar till boken Mordet är Sveriges främste konspirationsteoretiker, Ole Dammegård.

 VARNING: Just denna bok av Wernström utmärker sig genom en extra stark sexuell perversion. Beskrivningarna är vidriga t.o.m. för att vara Wernström som gärna vältrar sig i våldtäkter och sexualiserat våld. Läsaren är varnad.

”Låt oss nu skriva en bok.
Den skall bli en roman. Den skall handla om ett mord…….
Först måste vi uppfinna en scen, en plats, ett land där mordet skall äga rum. Centralamerikanska republiken”(7)

Orsaken till att Wernström lägger sitt scenario i Latinamerika är förstås att han skall kunna skylla alla problem på USA (nummer 8 på listan över Wernströms återkommande teman är USA-hat). Det kommer redan på nästa sida där han slår fast att

”gruvor och industrier som ägs av investmentbolag och aktieägare som… i regel finns utomlands, de flesta i USA” (8)
”Se där, nu har vi ett land, en plats, en scen. Nu behöver vi också några personer som ska medverka i vårt drama. Det ska vara vanliga enkla människor som ni och jag”

Som ett par av Wernströms kännetecken är ju att sprida hat mot de som är rika och mäktiga och använda löjliga namn (check: punkt 1 och 7). I det här fallet anstränger han sig att ge ”normala” namn till de fattiga och maktlösa, ”Pito”, ”Cosita”, ”Filomeno”. Medan de rika får namn som Fernando Frenkel och Harry Hell. Efter att  redan in inledningen slagit fast hur han kommer lägga upp sitt verk, med att sprida äckel och avsky inför de han inte gillar slår han fast att

”Nu kan vår berättelse börja” (10).

Vi hoppar till kapitel 3 där Pito är på flykt. Pito är en lite gosse på 10-12 år, som ”vuxit upp hos snälla människor i byn”. Vi vet att de är snälla då de är fattiga och maktlösa. Vi vet också att de som kämpar mot de rika och mäktiga är goda. Vi får veta att

”Ibland hade gerillans läkare kommit och undersökt barnen och vaccinerat dem” (16).

Sedan är det dags för Wernströms vanliga upplägg, så länge de är fattiga och maktlösa var byn trygg och

”I skolan hade lärarinnan lärt ut både sånt som stod i skolböcker och sådan som inte fick stå i skolböcker. Därför var barnen i Bohios del Arroyo ganska kloka och skulle nog ha blivit goda frihetskämpar om de fått leva.
Men de fick inte leva. De flesta av dem dog när byn bombades den har novemberdagen. Andra sköts ner av soldater som landsattes med helikoptrar” (17)

Så här börjar Wernström med sina vanliga punkter. Flera finns med. Check: skola, punkt 4 och 11. Check: allt är dåligt, punkt 2. Check: sprida hat mot överklassen, punkt 1.

Så småningom börjar Wernström komma in på konspirationen. De rika och mäktiga sitter och konspirerar om att mörda presidenten, Pablo Prendes, vilket är Wernströms namn på Olof Palme. De super på vermut och whisky (check: punkt 6, alkohol dåligt) och klagar över presidentens förslag:

”Hur fan ska vi kunna sälja vapen om det inte finns krig?”, ”Våra poliser får inte klå upp en indian längre utan att bli åtalade”. ”Det var tydligt att herrarna talade om en gemensam fiende. Privatbankens Willy Webster sa: …Vad jag vill veta är om (presidenten) utgör ett verkligt hot mot våra affärer eller inte” (22f)

Och så dags för sexualiserat våld: Den rike amerikanen dräglar av lust efter den fattiga tjänsteflickan (24) (check: punkt 5). Wernström beskriver redaktören till en tidning och det torde vara Ebbe Carlsson som avses. Riktigt osmaklig blir Wernström i sitt böghat: Cosita berättade att redaktören

”hette Marico Mentira – Men han kallas något annat, sa hon. Han kallas Mannen med vaselinburken. Pito käkade på och såg oförstående ut. Cosita sa: – Han gillar inte kvinnor, bara unga män och pojkar. Såna som du får akta stjärten när han är i närheten”(30).

En bra hjälptrupp för konspiratörerna är nazisterna i poliskåren. Antalet ”var mindre än i många europeiska länder”, men de finns. Dessutom är ju alla poliser dåliga i Wernströms böcker. De hade varit utanför lagen och

”Ingen hade brytt sig om ifall en polis klått upp en flykting eller krossat benen på en demonstrant eller slagit ihjäl någon gammal alko i en cell på stationen” (33)

Wernström missar inte en chans att klanka ner på poliser och liknande yrkesgrupper (check: punkt 1 och 2). Det gjorde han redan i Polisen slår till från tidigt sjuttiotal (1972). Och där kan vi slå fast en check: punkt 12, upprepningar. Bara samma sak om och om igen i Wernströms böcker.

I kapitel sju, ”Fest med juntan”, beskriver Wernström hur de rika festar loss. Och som vanligt handlar det bara om att sprida äckel och hat mot de som är rika och mäktiga, en total besatthet hos Wernström. Några av älskarinnorna heter Gloria Gladys och Luna Links. Löjliga namn som visar att de inte är fattiga eller maktlösa. Men indianflickan Cosita Carote, den fattiga tjänstefickan med sitt normala namn

”försökte föreställa sig hur kvällen skulle förlöpa… Det gällde att se upp. Av erfarenhet visste Cosita att skymningens timme var värst. Då var det parbildning. Sen blev det supande och oordning, då var det lättare att glida ur händerna på fumliga män. Efter nattmaten var faran över, då började gubbarna slockna en efter en.
Cosita tänkte och också på Pito. Han behövde egentligen bara hålla sig undan i köket dör det fanns gott om arbete åt honom. Av festens deltagare var det bara tre som kunde tänkas efterfråga pojkar… Pito hade rentav större möjlighet att rädda sin värdighet än hon själv.
Cosita hade trots sin ungdom stor erfarenhet.
Hon visste att de rika och mäktiga inte har någon värdighet, deras värdighet är bara falskhet och sken. Men för den fattige är hans värdighet – hans dignidad……(39)

Jag orkar knappt skriva mer. Det här är så löjligt att man storknar. Wernström är en sjuk människa med en så förvriden människosyn att han blir tråkig. Det är inte ens värt att skriva ned hans totalt förvända föreställning om människors beteende, där de rika alltid är dåliga och de fattiga alltid är goda.

”De (rika) var ju ständigt på jakt efter nya raffinemang för att inte livet skulle bli långtråkigt och utan innehåll./…/
Berusade ministrar i medelåldern övade i (dans) med nakna balettflickor. En ambassadör gapade som en svärdslukare och försökte släcka elden i sin hals med vin. En naken åklagare hade fallit framstupa…. Mannen med vaselinburken hann upptäcka att han råkat förväxla Luna Links och en balettpojke” (44f)

Nästa kapitel börjar med en återblick med bla Cositas situation,

”en typisk criada, en kökspiga av det slag som köps eller rövs bort redan som barn och sätts till oavlönat arbete hos rika familjer, i hennes fall godsägare Frenkel. Som väl är har godsägare Frenkel inga söner. Annars brukar rikemanssöner ha familjens criada att öva sig på för att inte verka alltför valhänta när de kommer till den egna klassens kvinnor”(50).

Som vanligt är det sexualiserat våld i Wernströms böcker (check: punkt 5), alltid från rik och mäktig mot fattig och svag. Senare återkommer Wernström till alkoholens förbannelse, (check: punkt 6), och givetvis ädelmodet och den spontana sanningen hos den oförstörda arbetarklassen:

”Filemono Fanta hade fått sitt glas fyllt. Han fann det lönande att representera arbetarklassen och sa:
-Han har rätt i att sossarna inte längre representerar folket. Och han har rätt i att människorna gnölar över det men att det saknas kollektiv kunskap och kollektiv handling.

Sven Wernström säger samma sak, nära nog exakt samma ord, i Bästa Sverige 2010. Ingen förändring på tjugotre år.

”Studenten som velat retas gapade av förvåning. Hans kamrater tittade intresserat på Filomeno. Oscar fyllde hans glas på nytt och sa:
-Är du kommunist?
-Nu tar vi den, sa Filomeno. Ähh…huj! Jag tänkte just fråga er detsamma.
-Det är klart vi är, sa Ina.
-Då så.
Filomeno hade kommit till Bonzo bar med tjugo centavitos på fickan, lagom till ett glas blekt vin men inte mer. Nu satt han med starksprit framför sig och vänner omkring sig och fann att änglarna log mot honom och att de onda makterna tycktes ha glömt honom för en stund som om de lagt sig att sova middag.
Flickan Ina sa:
-Det är arbetarna som producerar alla varor och tjänster i samhället. Men vad vet egentligen arbetarna om nationalekonomi?
-Det är väl olika, sa Filemono. Fackföreningarna kanske borde se till att medlemmarna pluggade opp sig. Som ett led i klasskampen va?
-Precis! Sa studenten bredvid Oscar. Fan, han vet ju!”(74)

Längre fram kommer Wernström med ett av sina sunda inslag, politikerföraktet. Bokens motsvarighet till Palme har talat i TV, men inte

”lämnat ut sitt innersta… därtill var han alltför skicklig och övad i förställningens och förtigandets konst”(102).

Exakt samma sak återkommer Wernström till i sin blogg (check: punkt 12, upprepning).

Historien går vidare med en rättegång där Wernström visar hur ”de rika” kallar alla oppositionella för terrorister och anklagar dem falskt; den anklagades försvarstal (228f):

”Dessa ord av flyktingen Yermo Yanez blev snart allmänt kända:
-Jag har väntat i fyra år på att ställas inför rätta för terrorism, en rättegång som skulle ha visat att regeringen gjort fel när den stämplat mig och nio andra familjefäder som terrorister, När jag nu tvingas försvar mig mot en annan orimlig anklagelse talar jag inte bara för mig själv utan också för min familj och för de nio andra flyktingfamiljerna på Isla Desierto. Jag talar dessutom för alla våra landsmän i detta vårt nya hemland. Ja, vi skulle redan ha varit medborgare i dettta land om regeringen följt lagen. Man har rätt till medborgarskap efter fyra års vistelse i landet och vi har varit här i sex år.
Jag oroar mig för tillståndet i republiken. Jag tror att vi kommer att bli ett lydland till USA, en bananrepublik, som så många av våra grannländer och som mitt forna hemland Honduras.
Hur det då kan gå har jag sett med egna ögon. Låt mig berätta om Honduras för att visa vart vi kan vara på väg.
Honduras är på pappret en demokrati. Men det är en demokrati som inte tolererar fackföreningar eller ens demonstrationer som uttrycker folkets vilja. USA stödjer inte demokratin utan militären, som begår brott mot alla mänskliga rättigheter och släpper in främmande trupper i landet”.

Och som ett brev på posten kommer Wernströms psykotiska USA-besatthet (check: punkt 8), givetvis i form av sexualiserat våld (check: punkt 5), och när han ändå är inne på det, lite homofobi och anklagelser om amerikaners perversa lustar efter unga pojkar. (Vill du ha bevis? Hurså? Är du på USA-s sida kanske?) Texten fortsätter:

”På USA-basen Palmerola nära gränsen till Nicaragua fanns när jag flydde över femtusen USA-soldater. Och alla vet vad som händer där USA öppnar militärbaser; där växer upp diskotek, barer och bordeller, var femte människa blir prostituerad, barn överges och förvildas, USA-officerare använder minderåriga pojkar för perversa sexuella nöjen, befolkningen skändas och berövas sin självrespekt och sin mänskliga värdighet…

Exakt samma scenario av USA-hat och sexualiserat våld finns i Wernströms bok Den underbara resan 3, s 65,79,80. Tydligen ser det likadant ut i Norge. Närmare bestämt Nord-Norge med sina NATO-baser.

”Jag har sett kamrater skjutas. Jag har sett soldater klubba ihjäl folk och sparka gravida kvinnor i magen. Jag har sett dem spetsa späda barn på bajonetterna.
Jag har bekämpat den regim som tillåtit detta – och nu kallas jag terrorist därför att USA:s regering kallar alla frihetskämpar för terrorister. Men om så vore… även en terrorist har rätt till en rättegång i ett rättssamhälle. Varför får jag då ingen rättegång om min påstådda terrorism här i Republiken? Jo därför att då skulle anklagelseakten bli offentlig och alla skulle kunna se att vår hemliga polis samarbetar med fascisterna i mitt förra hemland och med CIA och inte duger till att göra ett eget arbete… Jag och mina kamrater är frihetskämpar” (228f)

Historien går vidare med samma kännetecken som i alla andra Wernströms böcker. Efter att Wernström berättat om allt dåligt kommer som ett brev på posten vad de modiga, driftiga vänsterungdomarna gör åt saken. Check: punkt 4, de sätter upp ett kulturprojekt!

”På kvällen den 8 juli spelade den fria teatergruppen Faranduleros upp en liten pjäs på trappan till Justitiepalatsen. I pjäsen höll en teaterdirektör på att regissera en musical som hette Änkan. Flickan som spelade änkan snyftade lite klädsamt och berättade att hennes man blivit mördad av politiska motståndare och avundsmän. Det tog hon inte så hårt för han hade alltid satt sin karriär före hustru och barn och dessutom roat sig med andra kvinnor, men han hade lämnat en bra förmögenhet efter sig och i gengäld fick hon väl göra sig besväret att snyfta lite och klä sig i svart en tid framöver.
Det kunde hon stå ut med. Men nu ville man dra in henne i förhör och undersökningar som hon inte alls var intresserad av och som inte alls angick henne. Hon trädde fram på trappan i ljuset från gruppens enda batteridrivna strålkastare och sjöng på Viljasångens melodi ur Glada Änkan:
Vittna, o vittna, nej det vill jag ej, för när man vittnar blir det sånt ståhej…
Mot henne ställde gruppen en änka vars man dött ner i en gruva, mördad av bolaget som slarvade med arbetarskyddet, en änka som grät så det skvalade av sorg och förtvivlan och inte vågade åtala det mäktiga bolaget och inte visste vad det nu skulle bli av henne själv och hennes barn”

Eter denna beskrivning kommer en riktig motbjudande slutsats av ett slag som bara en riktigt vriden människa kan dra. Wernström försäkrar oss att:

”Troligen ville gruppen visa att även sorgen är klassbunden och att känslor blir mindre äkta ju högre upp man kommer på samhällsstegen”.

Wernströms hat når här nya höjder. Föreställ er att man sade samma sak om olika folkgrupper. Det skulle inte förvåna mig om någon faktiskt gjort det. Kanske någon under trettiotalet konstaterade apropå kristallnatten, att det var nog inte så noga för människor av judisk ras kan inte känna samma sorg eller sorg lika djupt som arier……….. Och detta är vad herr Wernström vill kolportera!

Men ännu finns det värsta kvar. Mitt i allt hat och allt äckel i Wernströms utläggningar når han nya höjder, eller möjligen djup, i vidriga perversionsfantasier som han själv lider av, men hela tiden vill kasta över på andra. Mot slutet av boken åker fröken Cosita, pojken Pito och de rikas handgångne man Marico Mentira båt nedför floden:

”I aktern vid motorn satt Marico Mentira. På en sittbräda ett stycke framför honom satt Pito med näsan i färdriktningen. I fören satt Cosita och tittade på dem båda.
Och hon tänkte på dem också. Hon tänkte på att Pito kunde få det obehagligt om han inte var på sin vakt. Maricos blickar klängde på honom. Hon kände motvilja mot sådant. Hon begrep inte hur män kunde vara med män, hon kunde inte göra sig någon bild av en man med en man, hon tyckte bara att det var otäckt och att Marico var avskyvärd…
(Marico) tänkte på Garfio som blivit förbannad och surat en helt dag för att Marico föreslagit honom att ta indianflickan Cosita till sig vid övernattningen i Zurrusco. Garfio hade indignerat nekat att använda Cosita. Det var inte för att han ogillade henne, det var moralisk indignation.
Underklassen höll sig med moral.
Marico tänkte vidare medan motorn surrade. Han tänkte på sig själv och på det faktum att han alltid tänkte på sex. Det kunde ju inte enbart bero på att han var homosexuell och därmed avvikande och problematisk… Det var hans övertygelse att sexfantasier upptog den största delen av de flesta människors tankeliv. För hans egen del kunde det inte bli många sekunder över för andra tankar per minut…
Allt detta tänkte Marico Mentira på bråkdelar av sekunder då och då medan huvuddelen av hans tankar kretsade kring hur Cosita och hennes vackre bror skulle kunna användas.
Deras placering i båten gav näring åt hans fantasi. Pojken och flickan satt mitt emot varandra framför honom. Om han kunde få pojken att pippa sin syster skulle han själv kunna sätta på pojken bakifrån just när ungdomarna var som ivrigast med varandra. Då skulle han få ett rörligt och levande material under sig och kanske skulle det gå för dem alla tre samtidigt.
Han upprepade den scenen gång på gång och finslipade den i alla detaljer medan han höll i rorkulten med handen och kände vaselinburken i fickan med armbågen”

Nu räcker det! Jag klarar inte att skriva mer om detta absoluta bottennapp hos en i övrigt motbjudande författare. Om inte denna bok ensam räcker för att rensa bort Sven Wernströms böcker från varenda skola i Sverige, räcker inget.

Det blir plötsligt helt klart varför Wernström i sina senare faktaböcker så sent som 2010 klagar över lagen mot barnpornografi (Bästa Sverige s 20, se även s 82). Det är för att han själv har något att dölja, och denna bok visar det mer än tydligt. Om någon tvivlar kan inte TV-versionen av hans bokserie Trälarna visas av just denna anledning!

Mer om den här och här.