Boken är från 2006 och presenteras på följande sätt:
”Om man kan byta ut hjärtan och njurar kan man väl byta ut en hjärna också? Det är i varje fall vad doktor Habacher lyckas med, när han åtar sig att rädda livet på en ung politiker som behöver komma på benen inför Partiets valrörelse.
70-årige Karl Valter Filipsson, alias Kalle Finkel, vaknar upp till en helt ny tillvaro med fru, älskarinna, hemliv, ungar, partipampar, livvakter, sammanträden, TV-debatter, och – ja, här får han själv berätta….
Sven Wernström har tidigare mest skrivit för barn och ungdom (Trälarna, Kamrat Jesus, De hemligas ö m.fl.). För att inte tappa kontakten med sin läsekrets, som nu blivit vuxen, återkommer han här med en roman, en munter politisk skröna som har en del att säga om ett samhälle där något gått snett.”
Ramhistorien är alltså en missbrukare som genom en konspiration byter plats med en makthavare. Övergripande intryck av boken är att den är lättläst. Det finns inga miljöskildringar eller personporträtt. Bara tunn fernissa. Wernström borde stannat vid barnböcker. Han klarar helt enkelt inte vuxenlitteratur. Wernström har sjutton standardkännetecken som återkommer i snart sagt varje bok han skrivit. I Kalle Finkel återfinns de på följande sidor:
|
31,66,71,72,78,30,120,41,63,68,81,92,106,113 |
| 2. Allt är dåligt | X, 40,45,65,76,81,82,93,95,104,95, |
| 3. Verkligheten är social konstruktion/struktur | 53,79,92,106 |
| 4. Kulturprojekt | 32,94 |
| 5. Sexualfixering | – |
| 6. Alkohol=problem | 8,52,55,58,91,102,112,115,87,113 |
| 7. Löjliga namn, förnamn och smeknamn | 6,35,61, vulgärt språk: 33 |
| 8. Anti-amerikanism | – |
Att historien handlar om en missbrukare (8,52,55,58,91,102,112,115,) kommer redan av titeln. Missbrukare är ett vanligt inslag i Wernströms böcker. Liksom lärare. Wernström berättar om en lärare som ”fått sparken från lärarjobbet för fyrtio år sen” (32) Antagligen för att han sade obekväma sanningar. Precis som hos Stephen King är alla dessa karaktärer som alltid är a) lärare och b) spritmissbrukare ett tecken på Wernströms egna problem.
Som en vän till en av karaktärerna presenteras en flicka som ”-Jag är ju Sofia. Sopan va” (6), en annan heter Munta (35) och en tredje Kunigunda Schöön (61). Check punkt 7: löjliga namn.
Wernströms egna värderingar kommer fram i hans konspirationsteorier om poliser som slår ner huvudpersonen för att han är missbrukare. Och missbrukaren vågar inte protestera. På bakfyllan hade huvudpersonen skurit av sig fingret och förlorat jobbet. Han jobbade på
”en rätt fin livsmedelsbutik i stan”… ”Och den pälsklädda käringen som skulle ha kotletterna tog sig om halsen och skrek va äckligt”.
Ingen kritik från Wernström om den dålig arbetsmoral som består i att komma bakfull till jobbet och inte sköta sitt arbete.
I scenen med byte av hjärna mellan missbrukaren och politikern ger Wernström sin känga åt sjukvården. Han ställer kostnaden för sjukvården kontra vad politiker ger ut på krogen, vilket är ”några tusen” om dagen. Den köpte och betalde läkaren bakom konspirationen heter doktor Habacher. Är det ett judiskt namn? Har Wernström sjunkt så lågt som till antisemitism? Dialekten ger stöd för intrycket:
”måsten samarbeiten”, ”-Tio miljånen, rosslade doktorn. Dollar alltso”… ”Javisst, natyrlick”
Wernström fortsätter med social indignation och låter huvudpersonen säga ”sen jag hamnat på samhällets avfallshög”. Dvs det är inte hans eget fel att han hamnat illa. Det är alltid abstraktionen ”samhället”.
Wernströms huvudperson, Kalle Finkel som nu alla tror är ministern, kommer hem. Där berättar Wernström för oss om överklassens usla liv och familjer: ”Ungarna kommer inte, dom skiter i oss” (31). De dricker sig berusade (check: punkt 6, alkohol dåligt) (71,78) och har dåligt sexliv (66, 72). De vänsterprasslar då mannen i huset är en ”blekfis”. De har vidriga ungar ”-Dom där, dom skulle jag också glömma om jag vore du”. Och för att understryka sitt hat använder Wernström vulgärt språk, ”brutta” (33), och ”skitlukt”x2 (33)
Wernström fortsätter att tjata med udden mot socialdemokraterna (30, 120). Han försäkrar oss att ”ett krossat välfärdssystem” är värre än ett krossat skyltfönster (40), vilket visar att han har problem med logiken: varför skulle välfärden öka för att man slår sönder skyltfönster? Sina egna värderingar ger Wernström då han förespråkar att det är fel att ”en storföretagsdirektör tjänar mer än tretti industriarbetare” (41). Varför det skulle vara fel utöver att herr Wernström tycker så framkommer inte. Men han fortsätter att försäkra oss att ”Privatiseringar är stöld av allmän egendom” (53).
Wernström visar en sund skepsis mot en riktigt låg art, politiker, och slår fast att politiker blir man om man inte kan något annat. Vilket förstås är helt korrekt. De vill leda, inte följa folket. ”En som alltså i grunden inte är demokrat” (63). Vilket eventuellt är sant.
Sådana exempel finns förstås, men sedan drar han vidare och följer upp med ilska mot politiker som inte gör som hans själv vill. De ger till de rika, (81) de medvetet förvirrar genom att använda komplicerat språk, de uttrycker sig oklart (81) och står för resursnedskärning på skola (82). Klagar man skall man kunna ge alternativ. Man skall kunna förklara var resurserna skall komma ifrån. Detta gör inte Wernström, alltså borde han inte yttra sig.
Som gammal gubbe rackar han ner på datorspel (65), check: punkt 9, teknologihatet! Som kommunist lägger han in arbetarromantik och talar om riktiga jobb (68), inte trams som att leva på ägande. I likhet med alla andra böcker så tar han upp skolan, check: punkt 11, och slår fast att politikerna ”medvetet fördärvade världens bästa skola” (76).
Wernström tar upp vapen och deras funktion och skillnaden mellan ordning och oordning (79). Det är som om SW inte fattade skillnaden mellan att använda vapen i olika syfte, upprätthålla ordning eller skapa brott. Han beter sig som han är dum.
Snyft om missbrukare (87), check: punkt 13, Wernströms slavmoral. Inte ett ord om att de aldrig skulle blivit svartlistade av husbolag om de betalat hyran istället för att ha köpt sprit
Mot kapitalismens girighet:
”Affärer görs för aktieägarna, inte för samhället som någon sorts välgörenhet” (93)
Ja, det är klart. Vem förnekar det? Varför skulle någon vara skyldig någon något? Vem skulle göra affärer eller utveckla om man inte tjänade på det? Så argumentet är kort och gott: det är fel att vilja tjäna pengar check: punkt 13, Wernströms egen moral.
Konspirationstänkandet (92), check: punkt 14, och en elak kapitalist som håller i den s.k. fria pressen. Check: punkt 12, upprepningar, exakt samma scenario som i Bäng, Bäng.
Pressen som är köpt och betald av kapitalet, skriver vad kapitalet vill, de
”Saknar varje tillstymmelse till demokratisk legitimitet” (95). ”Det är den som formar folkets tänkande i längden”
Typisk kommunistisk logik: eftersom alla sanningar är konstruerade kan man lika gärna avskaffa fri press., check: punkt tre, verkligheten är påhittad av makthavarna. Dessutom existerar ingen frihet om det finns olika resurser, enligt Wernström. Han vill ha jämlikhet, check: punkt 13, Wernströms egen moral.
Jag har hört resonemanget förr. Av nazister som talar om judar och deras mediadominans. Det är exakt samma resonemang. Man behöver inte tänka länge förrän man inser att Wernström talar om den judiska familjen Bonniers och deras mediadominans i Sverige när han talar om:
”Dagspressen ägs av familjen Bokskog som vi dirigerar som vi vill” (94)
Antisemitiska konspirationsteorier.
Sedan kommer det sedvanliga kulturjönsandet med spela och sjunga (55, 100). Check: punkt 4, kulturprojekt. Han slår fast att allt blir bara sämre… (104), check: punkt 2, allt är dåligt.
Wernström förklarar att han vill ha pengar till alla, medborgarlön, utan att arbeta. En person frågar om incitament för att arbeta om de som inte arbetar får lika mycket som de som arbetar. Wernström hugger direkt till med en motanklagelse genom retorisk teknik! Han skriver:
”Här var tydligen en som kunde finsnacket” (95).
Uttryckt på ett annat sätt, Wernström har inga svar. Han motanklagar och förlöjligar andra människor genom retoriska tekniker och härskartekniker.
Om man undrar pengarna skall tas ifrån, får man inga svar, bara motfråga: ”Var tas pengarna till alla bidrag?”. Vilket är en Inkonsekvens: då finns det ju redan motsvarande ”grundtrygghet”, varför skall man då ha medborgarlön. Den som inte håller med ”vill” att ”samhällets olycksbarn dö på gatan”, men det är borgerlig politik och mot det ställer Wernström ”solidaritet och klasskamp”
”Beslutar vi att de unga skall få bostäder så ska vi inte fråga byggherrarna om de vill vara så snälla… nej, då ska vi bygga, med skattepengar om det behövs. Beslutar vi att tåg och bussar ska vara gratis så ska vi inte fråga om vi har råd utan ta pengarna där dom finns” (106).
Åter: inga svar. Bara floskler. Var finns pengarna? SW verkar tro att man kan trolla fram resurser. Och vem skall bygga i framtiden? Om alla byggbolag går under då vinstmotivet är borta. Och kolla hur kvaliteten på arbetet och byggnader blev i östländerna! Det tar inte SW upp.
Rånförsök av ”ett gäng tonårsgrabbar av blandat etniskt ursprung” 110.
Kul. Gubben har blivit rasist på gamla dar.
Fylle underklass romantik, fyllot Kalle Finkel är för hederlig för att kunna begå ett bankrån 113
Prokampsport som försvar 114 (jämför med Wernströms bok Tuffingarna. Där är kampsport en produkt av TV och video och dåligt)
Inkonsekvens: boken är tryckt på Podium som ger ut böcker, vill ”bredda bokmarknaden med hjälp av digital teknik”. SW är ju mot datorer och teknik.
”Verksamheten stöds av kulturrådet”- Jaha ja. Tro tusan att vänstertyper vill ha ökat kulturstöd.
*
Diverse tidningar om Kalle Finkel och makten:
Satir efter konstens alla regler.
Stefan Andersson, Folkbladet
Väl värd bekantskapen.
Flamman
Sven Wernström begagnar ett mustigt och färgstarkt språk när han med påtaglig berättarglädje förtäljer sin lättfattliga, underhållande skröna. Han är en sann humorist, som är ute i allvarliga ärenden.
Göran Källqvist, Bibliotekstjänst
Sven Wernström valdes av En bok för allas vänner till ”årets läsfrämjande författare 2005”. Motiveringen lyder:
”En nestor bland barnboksförfattare, med en omfångsrik produktion och en berättarbredd som saknar motstycke och en stark tro på barns fantastiska förmåga att vilja veta och förstå. Han har inte heller lämnat vuxna i sticket, utan gett oss chansen att lära mer om skrivandets hantverk, om barns behov av ett språk, och deras rätt till böcker och bibliotek. Tankar framförda i föreläsningar, debattartiklar och radio samlade t ex i boken Ös böcker över barnen.”