Murbruk förlag 2009
Wernström kallar denna bok en ”nästan självbiografi”, där en gammal man berättar om sitt liv. Boken presenteras av Wernström själv på följande sätt: ”
Jag hittade på en författare som skrivit såna böcker som jag. Han är född samma år som jag, alltså 1925, och han lever tills han fyller hundra år 2025. Då har han sett den unika svenska välfärden skapas av socialdemokratin – och sen rivas ner med hjälp av samma socialdemokrati.” (http://svenw.blogspot.se/ 2013-12-20)
Wernström har ofta massor med sex i sina böcker, men i den här är det löjligt överdrivet. Den är mest tråkig och upprepande, och allt som sägs i boken har sagts av Wernström flera gånger om i massor med andra böcker. Det enda som är nytt är att Wernström berättar om sin syn på barns mentalitet och sitt hat mot demokratin
I alla sina böcker återkommer Wernström hela tiden till samma sjutton punkter. En del av dem ser vi i denna bok, och de kommer i texten markeras med ett ”check”. Här är de i lista:
| 1. Sprida hat mot överklassen | 29,40,56,58,58,100,105,123 |
| 2. Allt är dåligt | 17,24,56,58,97,100,102,105 |
| 3. Verkligheten är social konstruktion | 17,20,24,25,26,56,63,100,105,106,123 |
| 4. Kulturprojekt | 14,21,34,46,74,75,98,128 |
| 5. Sex | 16,18,19,23,26,27,28,29,30,33,41,42,51,69,76,77,102,109,114 |
| 6. Alkohol = problem | 7,17,23,71,96 |
| 12. Upprepning | 9,20,25 |
*
I förordet säger Wernström att denna roman inte är en självbiografi för
”Jag har aldrig varit alkoholiserad utan varit helnykter i hela mitt liv” (7).
Nu är det inte riktigt sant. Wernström skriver på sin blogg under rubriken ”Det är mycket sprit i kulturlivet” (check: punkt 6, alkohol är dåligt):
”Jag tänker på min nyligen avlidna hustru Inga inte bara med kärlek utan också med tacksamhet. Hon drog iväg med mej från Stockholm. Om jag blivit kvar där bland alla kompisar i kulturlivet skulle jag förmodligen ha blivit alkoholist och gått under. En tid umgicks jag med det berömda deckarparet som började varje dag på krogen. Ibland satt jag på Freden med polare som var där enbart för att dricka.… Att jag själv blev helnykterist berodde inte på nån stark karaktär hos mej själv utan på att jag fick en hustru som aldrig imponerades av kändisar i kulturlivet utan menade att det var nyttigast att hålla sej borta från det umgänget.” (2013-08-23)
Temat i boken är att en nittionioåring berättar om sitt liv (9). Vilket är en upprepning, precis samma scenario finns i Wernströms andra kortroman Låtsas leva. (check: punkt 12, upprepning)
Barndomen utmärks av musikalitet (14). (Check: punkt 4, kulturprojekt). Wernström berättar om en god uppväxt, men fattigt. Snart nog kommer sexinslag mellan ungdomar (16), det är naturligt försäkrar oss Wernström.(Check: punkt 5).
Wernström berättar sedan om problem med fylleri (17)(Check: punkt 6, alkohol är dåligt) och om ”kompisar som tjyvsamhället gjort arbetslösa” (17) (Check: punkt 2, allt är dåligt och 3, verkligheten som social konstruktion).
Sedan tar boken upp barndomens sexuella uppvaknande (18f) (check punkt 5: sexualfixering). Pedofilin hos Wernström har jag inte tagit upp som en egen punkt, men den skulle kunna vara det eftersom pedofili återkommer så ofta hos Wernström.
I skolan finns det skolfröknar som talar om Jesus och religion (20) (check: punkt 10, antireligion; punkt 11, kritik mot skola och punkt 12, upprepning. Exakt detta har Wernström sagt i Gud, makt och pengar från 1984 och i många andra böcker och artiklar). Gossen (jaget) har läshuvud, lär sig snabbt i skolan; och sjunger visor. (21) (check: punkt 12: upprepning. Det läsbegåvade barnet som även snabbt blir duktig på att spela instrument eller sjunga återkommer i flera av Wernströms böcker, Trälarnas fruktan, Mannen utan ansikte, Den underbara resan, med flera). Morsan
”talade sedan alltid illa om faster Stina. Sa att hon var alkoholiserad och lesbisk ” (23).
Gammal hederlig homofobi hos Wernström. I boken blir barnet/jaget mörkrädd, vilket beror på skulder och indrivning som smittar av sig på psyket (24f). (Check: 2 och 3. Samt 12, upprepning, exakt samma scenario återfinns i Trälarnas fruktan). Mörkrädsla beror alltså på skulder, enligt Wernström. Att social otrygghet påverkar barn är obestridligt, men det är inte hela sanningen. Sedan kommer äntligen lite av Wernströms åsikter om människan och samhället. Så här ser han på barn:
”Det sägs att barn har livlig fantasi och kan hitta på allt möjligt. Det är inte sant. Barns fantasi är inte kreativ, den är bearbetande. I barns huvud finns bara det vi stoppar in där. Barns fantasi kan bara bearbeta det material den får. Slutsatsen borde bli att det är avgörande vad vi stoppar in i ungarnas huven. Eller vad vi tillåter en samvetslös underhållningsindustri att mata dom med.
Varje gång jag försökte väcka debatt om detta blev jag beskylld för att förespråka censur. Jag försökte lära mina meningsmotståndare att skilja på yttrandefrihet som inte får begränsas och näringsfrihet som måste begränsas” (26)
Naturligtvis vet inte Wernström någonting om psykologi eller pedagogik. Det enda han har gjort i livet är att arbeta på tidningar och sedan skrivit böcker i femtio år. Det gör knappast att man blir expert på barnuppfostran. Saken är den att Wernström helt enkelt har fel. Barns fantasi är i högsta grad kreativ. Wernströms felaktiga syn kommer ur hans marxistiska världssyn: att verkligheten är en social konstruktion. Men det är den inte. Eftersom Wernström bygger sin världsåskådning på sand och inte på sten blir alla hans slutsatser felaktiga.
Wernström fortsätter att berätta mer om barns sexuella uppvaknande (26). (Pedofilin som återkommer hos Wernström) samt insikten att
”jag fick aldrig lära mig att tjejer gillar de brutala grabbarna, inte de snälla och hövliga” (27)
Äntligen en klok insikt av hr Wernström. Detta faktum har irriterat mig också. Han återkommer till mer sexsnack med ungdomar (28) och sexskämten de drar
”gav också en snyting åt överklasskärringar med deras välgörenhet som de flesta av oss hade blivit kränkta av” (29)
Han fortsätter att tjata om mer sex på sidorna: 30, 33, 41,51, 69,76,77,102,109,114. Det blir tröttsamt i längden. Det egentligen enda intressanta i frågan kommer när Wernström söker upplysning om sex och blir förvånad över att han hittar den på biblioteken under medicin (42). Han kan inte riktigt förstå kopplingen.
Tillbaka till kulturen: hans uppväxt fortsätter bestå av bio och film, och massor med böcker, på biblioteken fanns det gratis böcker att låna (34), han börjar även jobba som bokombud (46). (Check: punkt 4, kulturen. Och scenariot med det läsbegåvade barnet.) Sedan berättar han om hur de rika och mäktiga manipulerar kulturen får att få bort kultur de inte gillar, en politisk revy som han deltar i blir inställd pga. konspirationer från överklassen som ”drog i trådarna” (40).
Efter sina utflykter i kulturen och sexualiteten börjar Wernström tala om samhället omkring sig, och då får vi reda på följande:
”Redan då, på hösten 1944, fattade jag med en gång att en majoritet kan manipuleras och förmås att gå emot sina egna intressen. Redan då visste jag alltså det som en mansålder senare skulle förklara hur en klick rika landsförrädare och deras medlöpare kunde rasera det svenska välfärdssamhället och ge upp vår nationella självständighet och dra med oss i det EU-Neuropa som Hitler misslyckats med att skapa med som andra krafter snart skulle förverkliga” (56).
Det är till hans heder att han öppet proklamerar sin antidemokrati. Majoriteter är bara ”manipulerade” av de mäktiga. Varför skall man då ha fria val och omröstningar? Sven Wernström är öppet antidemokrat! Också positivt att han uppskattar ”nationell självständighet”. Patriotism är helt rätt! Visst krockar det med 150 år av socialistisk ”Arbetaren har inget fosterland” och ”Internationell solidaritet, arbetarklassens kampenhet!”, men konsekvens har aldrig varit socialismens starka sida.
Wernström fortsätter med att klaga mot samhället: i Sverige finns ingen heder, allt kan fås för pengar, och socialdemokraterna är de som ställt till med allt (58)
En liten filosofisk utvikning om verklighetsuppfattning är att enligt Wernström finns inte Ödet som självständig makt (63). Vilket är lite lustigt då hela tanken med marxismen är ju just att det finns en ”mening” med tillvaron som är invävd i själva tillvarons struktur. Arbetarna har ju av en obestämbar försyn utvalts för att frälsa jorden och genomföra revolutionen. Wernström säger emot sig själv.
Wernström fortsätter att tala om diverse ämnen i sin uppväxt: bla. kritik mot all alkohol i danssällskapet, den blir för mycket (71 och 96). Enligt Wernström är ”bildning” bara ordning som makthavare vill att intellektuella skall ha (74). Wernström visar att han hänger med när han nämner Noam Chomskys tes att idrottssnack är bra för att då memorerar man fakta med mera (75).
Ur ingenstans börjar Wernström berätta om ”snutfascismen”, och att USA borde gå ur Vietnam (97). Det bästa sättet att uppnå detta är förstås att sätta upp en teaterpjäs! (98,128) Vilket han gör med sin grupp ”Fickteatern”, som faktiskt gav ut en platta.
Wernström börjar berätta om några av sina böcker, bland annat Kamrat Jesus, och hur all kritik bara var
”militanta kristna som försvarade sin tro och sin religiösa affärsverksamhet” (100)
”Jag gjorde även en annan liten barnbok som väckte uppmärksamhet och befäste mitt rykte som politisk författare. Den skulle förklara kommersialismen och det kapitalistiska tjyvsamhället för barn i dagisåldern och på lågstadiet” (100).
Det blev en av hans få bra böcker, Max Svensson Lurifax.
”Lille Max blir reklamkonsulent”… ”Och barnen fattar sammanhangen! Det har generationer av dagispersonal sett, därför fick boken om Max ett långt liv. I Finland blev den film och i Danmark levde den vidare in på tjugohundratalet” (101)
Intressant nog får vi en beskrivning av Wernströms inre. Han berättar att han har ångest för
”jag trodde att fint folk tänkte fina tankar” (102)
… men de var som andra. Det Wernström avslöjar här är sina känslor av ynklighet och underlägsenhet. Han förstår att han är underlägsen andra och känner avund, vilket tagit sig uttryck i en mängd böcker där han sprider sin ångest till andra.
Boken fortsätter med att tala om den svenska skolan. Wernströms utgångspunkt är sin föreställning om verkligheten som en social konstruktion (check: punkt 3). Han berättar om att det finns klasskillnader i skolan vilket gör att villabarn blir självmedvetna, betongbarn övergivna (105). Snyft snyft. Jag kommer själv från ett höghus på Hisingen och kände mig inte övergiven i skolan. Trots att Wernström försäkrar oss att:
”Skolan var ju en social kontrollapparat, skapad som en uppfostringsanstalt för arbetarklassens barn” (105)
(Check: punkt 11, kritik mot skola, och för den delen punkt 2, allt är dåligt). Att det finns något positiv med att alla i samhället har möjlighet att gå i skolan finns inte i Wernströms begreppsvärld. Han passar på att ge en känga till lärarna också:
”Men eftersom en trång och borgerlig själ alltid uppfattar sina egna värderingar som självklara och allmängiltiga har lärarkåren uppfattat sig som objektiv och trott att samhällets konventionella myter varit de sanningar som borde läras ut.” (105)
Wernström uppfattar sina egna värderingar som självklara och allmängiltiga. Hade han fått råda hade 99 % av undervisningen gått ut på att få eleverna att må dåligt och vara arga. Precis som scenariot i sin otroligt dåliga bok Tusen år efteråt från 2012 eller Den underbara resan från 1987. Där finns det sedvanliga scenariot med lärare och elever, och allt skolan verkar lära ut är att det en gång i tiden för tusen år sedan fanns det ett samhälls-”system” som hette kapitalism och var dåligt. Wernström kopplar sedan den havererade invandringspolitiken med den försämrade skolan:
”Att ungarna skulle kunna hämta stolthet och nationell identitet ur det världsunika svenska välfärdsbygget föll dom aldrig in”… ”Om folket berövades sitt kollektiva minne skulle avsvenskningen gå lättare” (106)
Wernström har helt enkelt fel. Jag har arbetat som lärare i femton år i flera kommuner och på alla nivåer och i dussintalet skolor och gymnasium. Det stämmer att lärare inte får prata om sådana saker, men det beror på social konvenans och politisk korrekthet.
Slutklämmen i den denna trista bok är att Wernström igen visar på sin brist för förståelse av ekonomiska förhållanden. Wernström berättar om boken Mannen på tåget där en kvinna äger en fastighet, och hur hyresgästerna vägrar betala i fortsättningen. Orsaken är att
”Kåken är sedan länge betald. De som byggt den har fått sina löner. De som levererat materialet har fått betalt. Vad som återstår är bränsle och renhållning” (122f).
Dvs. man behöver inte betala hyra till husägare. Wernström nämner inget om risk-momentet. Eller vem som skall investera från början om man kan förlora allt eller inte få vinst? Wernström kan inte ens fatta en så enkel sak som hur man bygger ett hus.
Inte heller tar han upp den självreglerande marknadsekonomiska mekanismen att man kan flytta någon annanstans om man inte trivs. Själv hyr jag ut en parkeringsplats. Hyra ut den gratis för att någon har ”behov”? Tror du på jultomten?